Min förlossning.
För mest min egen skull tänkte jag skriva ner hur min upplevelse av förlossningen var.
Så ni som är lite förlossningsrädda eller lite känsliga eller helt ointresserade bör hoppa detta inlägg ;-)
På kvällen den 29 april satt vi och tittade i fotoalbum sen Markus var liten och drömde om hur det skulle bli när vi blev en familj och vi önskade nog att den lill*skulle titta ut snart. Men jag hade ju inte kännt nåt så det skulle nog dröja ett tag till....
Kl 03 på morgonen den 30 april (för övrigt det datum vi räknat ut själva från första början och som jag inte riktigt kunnat släppa trots att ultraljudet sa 17 maj....) vaknade jag och kände av lite "mensvärk". Tänkte att "jaja nu börjar väl förvärkarna som ska hålla på nån vecka". Somnade om.
Kl 06 vaknade jag igen. Satte mig upp i sängen och kände nåt varmt sippra fram.....sa till Markus "jag tror det kommer vatten"!!!!! Han trodde mig nog inte men efter ett besök på toaletten var det ganska så klart......!
Vi ringde förlossningen som ville att vi skule komma in under förmiddagen och kolla så att allt verkade bra.
Markus blev toknervös och yrade runt som jag vet inte vad ;-), jag var lugn iaf.
Kl 09 var vi inne på förlossningen i Östersund (10 mil bort) och de gjorde ett CTG för att kolla att bebisens hjärtljud såg bra ut och om jag hade några värkar. Allt var bra men inte så mycket värkar hos mig inte.....
Så vi skickades ut på stan och blev ombedda att komma tillbaka för ny koll på eftermiddagen om inget hänt innan dess.
Så vi gick på stan och hämtade vagnen och gjorde lite andra ärenden ( som vi tänkt åka in och göra den 4 maj...).
Efter ett tag började jag få värkar och det var inte så trevligt att gå på stan längre så vi åkte tillbaka till förlossningen.
Kl 13 fick vi ett rum där och sen började väntan........
Värkarna var väl inte så smärtsamma men kändes gjorde dom ju....
Kl 15 undersökte en barnmorska mig, jag var då öppen 1 (en!) cm.......*suck*
Kl 17 började jag få riktigt ont och bad då att få lustgas. Hade även haft lite riskuddar och nålar i huvet och det hjälpte väl sådär.... Lustgasen var väl inte heller nån riktig hit, tyckte det var lite bökigt och blev mest bortdomnad emellan värkarna. Vissa värkar funkade det lika bra med djupa andetag. Tog också ett bad under kvällen.
Sen väntade vi bara. Lyssnade på musik, pratade och vilade. Jag kände mig ganska matt eftersom det gjorde så ont och det var "bara" förvärkar. Trodde ju att det hela tiden skulle göra ondare och ondare och ondare och hur skulle det då gå när jag hade så ont redan nu!!!
Kl 21 hade jag RIKTIGT ont. Då kändes det nästan som om det vore bra om hjärtljuden gick ner så det skulle bli kejsarsnitt :-) (Nu i efterhand så var det ju inte så farligt........)
Då var jag öppen 3 cm och barnmorskan bad mig hålla ut ett tag till, om jag inte öppnade mig mer så skulle jag få en "sovdos" så skulle dom sätta igång mig på morgonen istället.
Smärtan kändes för mig fram på magen, som ett tryck mot urinblåsan. Kände aldrig av värkarna i ländryggen eller ljumskarna så som man läst att det ska kännas utan det kändes hela tiden som att urinblåsan skulle sprängas!
Markus tyckte hela tiden att det var ganska jobbigt och han var sjukt nervös med hjärtklappning och ont i magen. Det var jag som fick lugna honom och be honom slappna av osv ;-)
Själv var jag hela tiden väldigt lugn även fast det gjorde ont.
Kl 22 hade jag äntligen (efter 7 tim) öppnat mig 4 cm och de kunde kalla in narkosläkare som skulle sätta ryggbedövingen. Han visade sig då vara för upptagen och de fick ringa nån som hade jour så det tog lite extra tid men det gjorde absolut ingenting!
Han satte bedövningen och jag fick beröm för att jag var så smidig när jag skulle skjuta rygg, yogan tackade jag för det! När bedövningen började verka spred sig en varm underbar känsla i magen!!!!!
All smärta försvann och jag kunde slappna av!
Vi släckte då ner och vilade. Grymt skönt!
Så låg vi så tills kanske fyra på morgonen. Visst kändes värkarna fortfarande, men på ett helt annat, "gott" ont sätt.
1 maj
Kl 04 tyckte jag att det började trycka på, att jag började känna mig "skitnödig". Barnmorskan gjorde en ny undersökning med det nedslående resultatet att hon inte tyckte att det tryckte på alls.... *suck*
Men då satte hon in värkförstärkande dropp och vid halv fem kanske började värkarna kännas igen!
Nu var det inte länge kvar och jag kände mig grymt laddad för det sista "jobbet"!
Jag fick lägga mig på sidan och Markus lade sig bakom mig för att trösta och pusha.
Ungefär fem i fem började de riktiga krystvärkarna och jag tog i för kung och fosterland. Nu jäklar skulle hon ut och jag skulle ta i uppifrån magen så som jag läst. Jag var helt klar och med hela tiden och kände att jag hade ett grymt fokus och koll! Självklart gjorde det ont men det var på nåt vis en härlig smärta, en smärta och kraft som ledde till nånting och där jag kunde vara med och hjälpa till!!
Efter några krystvärkar så krystade jag ut hela tjejen i en enda värk........lite snopet tyckte nog både vi och barnmorskan som precis hade tänkt be mig hålla emot.....(detta resulterade också i en hel del broderier men det kvittade verkligen!)
Det kändes varmt och konstigt men otroligt häftigt och skönt och hon skrek nog nästan direkt och barnmorskan försa sig och sa att vi fått en iten tjej!!! :-D
Jag fick upp henne på magen och hon var så otroligt varm och levande!
Markus grät och jag bara skrattade och huttrade av spänningen.
En liten tjej, som jag trott, och hon var alldeles alldeles riktigt med så många fingrar och tår man ska ha och med en bred liten näsa och mycket hår. Så fin!
Sen låg vi bara där och tittade och tittade innan hon ville ha lite mat.
Sen tvättades hon lite och vägdes och mättes och vi fick också fika, världens godaste.
Sen fick jag duscha och sen blev det flytt till BB!
*****************************************************
Sammantaget så känns inte förlossningen så hemsk (och med hemsk menar jag smärtsam) så här efteråt ;-)
Det jag tyckte var jobbigast var ju tills jag öppnat mig fyra cm och jag tror att jag tusen gånger lättare hade stått ut med den smärtan om jag vetat att det var det som skulle göra ondast. För jag var så inställd på att det skulle göra ondare och ondare och ondare hela tiden och blev ganska knäckt när jag hade ont så tidigt och kände mig ganska värdelös som hade så låg smärttröskel. Men sen blev det ju inge ondare utan en skön mellanperiod och en kraftfull aktiv slutfas där jag tyckte det var jätteskönt att kunna göra nåt, att kunna påverka själv!
Sen känner jag väl kanske inte att förlossningen var en helt fantastisk upplevelse men däremot resultatet!!!
En helt fantastisk liten tjej som jag redan känner en sån otrolig kärlek till!
Barnmorskorna ( hann med tre olika) var helt underbara allihopa och även de på BB sen!
Skönt också att det mest var jag och Markus på rummet och ett stort plus var radion som fanns där som stog på hela tiden. För lite långtråkig var väntan.......
Sammanfattningsvis känner jag så här: Det ska bli spännande att se hur det känns nästa gång :-) !
Så ni som är lite förlossningsrädda eller lite känsliga eller helt ointresserade bör hoppa detta inlägg ;-)
På kvällen den 29 april satt vi och tittade i fotoalbum sen Markus var liten och drömde om hur det skulle bli när vi blev en familj och vi önskade nog att den lill*skulle titta ut snart. Men jag hade ju inte kännt nåt så det skulle nog dröja ett tag till....
Kl 03 på morgonen den 30 april (för övrigt det datum vi räknat ut själva från första början och som jag inte riktigt kunnat släppa trots att ultraljudet sa 17 maj....) vaknade jag och kände av lite "mensvärk". Tänkte att "jaja nu börjar väl förvärkarna som ska hålla på nån vecka". Somnade om.
Kl 06 vaknade jag igen. Satte mig upp i sängen och kände nåt varmt sippra fram.....sa till Markus "jag tror det kommer vatten"!!!!! Han trodde mig nog inte men efter ett besök på toaletten var det ganska så klart......!
Vi ringde förlossningen som ville att vi skule komma in under förmiddagen och kolla så att allt verkade bra.
Markus blev toknervös och yrade runt som jag vet inte vad ;-), jag var lugn iaf.
Kl 09 var vi inne på förlossningen i Östersund (10 mil bort) och de gjorde ett CTG för att kolla att bebisens hjärtljud såg bra ut och om jag hade några värkar. Allt var bra men inte så mycket värkar hos mig inte.....
Så vi skickades ut på stan och blev ombedda att komma tillbaka för ny koll på eftermiddagen om inget hänt innan dess.
Så vi gick på stan och hämtade vagnen och gjorde lite andra ärenden ( som vi tänkt åka in och göra den 4 maj...).
Efter ett tag började jag få värkar och det var inte så trevligt att gå på stan längre så vi åkte tillbaka till förlossningen.
Kl 13 fick vi ett rum där och sen började väntan........
Värkarna var väl inte så smärtsamma men kändes gjorde dom ju....
Kl 15 undersökte en barnmorska mig, jag var då öppen 1 (en!) cm.......*suck*
Kl 17 började jag få riktigt ont och bad då att få lustgas. Hade även haft lite riskuddar och nålar i huvet och det hjälpte väl sådär.... Lustgasen var väl inte heller nån riktig hit, tyckte det var lite bökigt och blev mest bortdomnad emellan värkarna. Vissa värkar funkade det lika bra med djupa andetag. Tog också ett bad under kvällen.
Sen väntade vi bara. Lyssnade på musik, pratade och vilade. Jag kände mig ganska matt eftersom det gjorde så ont och det var "bara" förvärkar. Trodde ju att det hela tiden skulle göra ondare och ondare och ondare och hur skulle det då gå när jag hade så ont redan nu!!!
Kl 21 hade jag RIKTIGT ont. Då kändes det nästan som om det vore bra om hjärtljuden gick ner så det skulle bli kejsarsnitt :-) (Nu i efterhand så var det ju inte så farligt........)
Då var jag öppen 3 cm och barnmorskan bad mig hålla ut ett tag till, om jag inte öppnade mig mer så skulle jag få en "sovdos" så skulle dom sätta igång mig på morgonen istället.
Smärtan kändes för mig fram på magen, som ett tryck mot urinblåsan. Kände aldrig av värkarna i ländryggen eller ljumskarna så som man läst att det ska kännas utan det kändes hela tiden som att urinblåsan skulle sprängas!
Markus tyckte hela tiden att det var ganska jobbigt och han var sjukt nervös med hjärtklappning och ont i magen. Det var jag som fick lugna honom och be honom slappna av osv ;-)
Själv var jag hela tiden väldigt lugn även fast det gjorde ont.
Kl 22 hade jag äntligen (efter 7 tim) öppnat mig 4 cm och de kunde kalla in narkosläkare som skulle sätta ryggbedövingen. Han visade sig då vara för upptagen och de fick ringa nån som hade jour så det tog lite extra tid men det gjorde absolut ingenting!
Han satte bedövningen och jag fick beröm för att jag var så smidig när jag skulle skjuta rygg, yogan tackade jag för det! När bedövningen började verka spred sig en varm underbar känsla i magen!!!!!
All smärta försvann och jag kunde slappna av!
Vi släckte då ner och vilade. Grymt skönt!
Så låg vi så tills kanske fyra på morgonen. Visst kändes värkarna fortfarande, men på ett helt annat, "gott" ont sätt.
1 maj
Kl 04 tyckte jag att det började trycka på, att jag började känna mig "skitnödig". Barnmorskan gjorde en ny undersökning med det nedslående resultatet att hon inte tyckte att det tryckte på alls.... *suck*
Men då satte hon in värkförstärkande dropp och vid halv fem kanske började värkarna kännas igen!
Nu var det inte länge kvar och jag kände mig grymt laddad för det sista "jobbet"!
Jag fick lägga mig på sidan och Markus lade sig bakom mig för att trösta och pusha.
Ungefär fem i fem började de riktiga krystvärkarna och jag tog i för kung och fosterland. Nu jäklar skulle hon ut och jag skulle ta i uppifrån magen så som jag läst. Jag var helt klar och med hela tiden och kände att jag hade ett grymt fokus och koll! Självklart gjorde det ont men det var på nåt vis en härlig smärta, en smärta och kraft som ledde till nånting och där jag kunde vara med och hjälpa till!!
Efter några krystvärkar så krystade jag ut hela tjejen i en enda värk........lite snopet tyckte nog både vi och barnmorskan som precis hade tänkt be mig hålla emot.....(detta resulterade också i en hel del broderier men det kvittade verkligen!)
Det kändes varmt och konstigt men otroligt häftigt och skönt och hon skrek nog nästan direkt och barnmorskan försa sig och sa att vi fått en iten tjej!!! :-D
Jag fick upp henne på magen och hon var så otroligt varm och levande!
Markus grät och jag bara skrattade och huttrade av spänningen.
En liten tjej, som jag trott, och hon var alldeles alldeles riktigt med så många fingrar och tår man ska ha och med en bred liten näsa och mycket hår. Så fin!
Sen låg vi bara där och tittade och tittade innan hon ville ha lite mat.
Sen tvättades hon lite och vägdes och mättes och vi fick också fika, världens godaste.
Sen fick jag duscha och sen blev det flytt till BB!
*****************************************************
Sammantaget så känns inte förlossningen så hemsk (och med hemsk menar jag smärtsam) så här efteråt ;-)
Det jag tyckte var jobbigast var ju tills jag öppnat mig fyra cm och jag tror att jag tusen gånger lättare hade stått ut med den smärtan om jag vetat att det var det som skulle göra ondast. För jag var så inställd på att det skulle göra ondare och ondare och ondare hela tiden och blev ganska knäckt när jag hade ont så tidigt och kände mig ganska värdelös som hade så låg smärttröskel. Men sen blev det ju inge ondare utan en skön mellanperiod och en kraftfull aktiv slutfas där jag tyckte det var jätteskönt att kunna göra nåt, att kunna påverka själv!
Sen känner jag väl kanske inte att förlossningen var en helt fantastisk upplevelse men däremot resultatet!!!
En helt fantastisk liten tjej som jag redan känner en sån otrolig kärlek till!
Barnmorskorna ( hann med tre olika) var helt underbara allihopa och även de på BB sen!
Skönt också att det mest var jag och Markus på rummet och ett stort plus var radion som fanns där som stog på hela tiden. För lite långtråkig var väntan.......
Sammanfattningsvis känner jag så här: Det ska bli spännande att se hur det känns nästa gång :-) !
Kommentarer
Postat av: Emmaa
Grattis till lill bebisen ! :)
Postat av: Maria
Tack!! :-)
Postat av: Agneta
För mig är det bra att höra om förlossningar och din upplevelse är väldigt lik en av mina bästa vänners som fick barn för 10 v sedan. Det är nog inte så farligt trots allt ;).
Postat av: Rebecka
Spännande att läsa om din upplevelse, jag är så förlossningsrädd så det finns inte...och jag är inte ens gravid än! :(
Som du säger, så kanske det inte är så "farligt" som man många gånger tror...
Grattis igen till ert lilla söt-troll!
*kram*
Postat av: Marajja
Agneta och Rebecka: Det är inte så hemskt, självklart gör det ont men det är ju övergående och det leder ju till nåt superfint!!!!
Sådet är bara att köra ;-)
Kram!
Postat av: Frida
Stort grattis! Och tack för "rapporten", mycket intressant läsning när man aldrig varit med om något liknande själv och bävar lite för hur det kommer kännas. Det lät inte som att det var så hemskt som jag trodde att det skulle vara. Coolt också att du var den coola i sammanhanget :) att du fick lugna honom. Girlpower!
Postat av: Linnea
Härligt att höra om din förlossning... Låter som att den gick riktigt bra, förutom att den verkade ta sån lång tid... Men som sagt, man undrar hur nästa förlossning kommer vara! Söt hon är lilltjejen din!
När Selina var 4 veckor vägde hon ungefär lika mycket som Lovisa gjorde när hon föddes =P
Postat av: crazyangel
Gud va mysigt att läsa :) Själv är ja beräknad 15 augusti men pga strejken så har vi missat alla föräldrarkurser, möten med bm osv.. Så känner mej noll förberedd så ja får sitta å läsa på här iställe :) Grattis till lilltjejen :D
Trackback