Apropå längtan
Bra för att man verkligen känner hur mycket man älskar varann.
Jag längtar verkligen sjukt mycket efter Markus nu och vill att han ska vara hemma!!
Det liksom känns i hela kroppen...
Bara ha honom där, kunna få en kram eller ligga i sked med hans varma kropp!!
Det värsta är att
Tänk om något skulle hända honom!!
Tänk när han ska köra de 90 milen hem, trött efter en lång vecka. Tänk på alla idioter som finns ute på vägarna....
Tror att jag oroar mig extra mycket nu, dels för att han är så långt borta och dels för att jag är gravid.
Men liksom, hur skulle jag klara mig utan honom?????
Hur klara man sig utan den person som betyder allra mest för en?
Jag skulle inte klara det! Jag klarar mig inte utan honom. Inte nu. Inte nu när hela mitt hjärta är hans.
Dessa tankar blir värre och värre ju längre han är borta och värst är de på natten.
Nä, jag måste sluta här, jag kommer bli ledsen om jag fortsätter.....
Bara att bita ihop, 4 dagar kvar.....
Men hur klarar man det????
Usch.. jag skulle verkligen sakna ihjäl mig efter Jocke om han jobbade sådär..! Men lite kommer det nog att bli så för mig också då han fått nytt jobb där han kommer att resa mkt. Men samtidigt är det ju bra att längta efter varandra lite! Och så är man ju väldigt glad att man har nån som man kan längta efter så mkt! :-)
Tack för dina kommentarer! ;-) Ja det där med kroppen ja, jag har i så många år utkämpat ständigt krig med min kropp.. vet inte hur många dieter och träningsfanatiska år jag gått igenom..! Men nu har jag slutit fred med min kropp, och trots att jag sällan tränar numera och äter vad jag vill så trivs jag super! Det är så himla skönt! Jag hoppas att du också kommer dit, för jag menar vad jag skriver och jag tycker du verkligen är en vacker människa!
Ja det är synd att det finns så lite jobb i Hammarstrand.. jag kan tänka mig att pendla till en början, men tids nog kommer man ju att vilja jobba på plats! :-) Ja.. vart söker vi hus? I Hammarstrand med omnejd kan man väl säga! ;-) Helt inte bispgården dock, då kommer Jocke at få pendla jättelångt! :p
Oj vilken jättekommentar detta blev! *S* Kramar till dig!
Ja du jag känner ju igen allt det där. Som du vet.
Jag tänker precis likadant.
Denna katastrofångest är inte skoj att ha.
Jag känner mig dessutom helt försvarslös när F är borta, vem ska liksom "ta hand" om mig om han försvinner? Mamma? Pappa? Hans föräldrar? Känns inte så troligt liksom.
Du vet ju att du får höra av dig om du vill, du behöver ju inte gå hemma ensam och ha ångest. Fast jag ser ju att du har haft fullt upp.
Man klarar det genom att ha kompisar som man kan ringa mitt i natten när det är som värst. Så har jag gjort iaf. Men hur man skulle klara sig om nåt verkligen skulle hända törs jag inte ens tänka på. Jag har svårt att se hur jag skulle överleva överhuvudtaget.
Kanske läge att ringa numret på våra anställningskort....
Sis: Ja jag vet....Å nu är det ju (som tur är) inte ångest riktigt än.... Bara tankar. Å det handlar ju liksom inte om att ta hand om utan just det där att vara utan den människan, inte kunna prata med honom osv.... Å det är inte så kritiskt att jag behöver ringa numret eller ringa nån på natten! :)
Men vilken skräck det skulle vara, jag har också svårt att se hur man skulle överleva!
Susanne: Mmmm, som sagt det är bra att längta lite men det får inte bli för många dagar!
När det gäller kroppen så tror jag att man kommer gilla den mer efter att ha fött barn. Då har den ju liksom fått en funktion ;)
Hmm, men några hus finns det väl till salu? Ett i Pålgård och sen blir ju vårat nuvarande i Vikbäcken till salu när vi fått ordning på Näset!
Har du kikat på ragundas hemsida?
Kram!
Mm, det är bra att längta ibland (håller ju faktiskt igång lite spänning och får en att värdesätta stunderna tillsammans ännu mer) men vet hur jobbigt det är på samma gång. Det är ju inte den där storslagna romantiken man saknar utan just det lilla. Kramen, kyssen, goset i soffan och någon som bara finns där och älskar en lika villkorslöst som man älskar honom.
Måste vara ännu värre nu när du är gravid, det är ju inte bara du som behöver honom, det finns ju en liten knodd som vill ha en pappa att leka med och bli älskad av.
Har också haft såna där "oros-tankar" när D har vart på väg hem. Han själv är en duktig bilist som aldrig kör för fort och sådär "grabbigt"...men tyvärr finns det ju många andra på vägarna som gör det. Och hans kompis som kör bilen de åkt hit och till kalmar med i höst är litegrann en sån, han fick t.o.m. fortkörningböter på en av resorna ner :/. Brukar ibland vara nojig och t.o.m. få D att lova att vara försiktig för om nåt skulle hända honom skulle jag ju bli själv. Och hur skulle det gå?
Men som lugnande kan man ju säga att oron hittills alltid varit obefogad, de reder sig allt rätt bra de där karlarna. Sen får man försöka bortse från alla andra (mer eller mindre farliga) idioter där ute. Man kan ju inte gå omkring och vara rädd hela tiden heller.
Oj, va långt det här blev ser jag nu men nåt ska man ju göra på sin lunchrast efter de 20 minuter som det tar att micra och äta det man haft i sin matlåda ;). Hoppas du har en bra dag och att de fyra dagarna går snabbt. Det är ju tyvärr i slutet det är värst. D var ju borta i tio vekcor och bara hemma varannan helg (då jag ALLTID jobbade :P) men det gick ändå bra. Men de sista tre dagarna innan han kom hem för gott. Då var konstigt nog saknaden som värst. Kram!
Mmmmm, jag vet ju också att man inte kan gå runt och vara rädd. Saker kan ju hända NÄRSOMHELST så det funkar ju inte. Och för det allra mesta så tänker man ju inte på det. Vilket är tur!
För det är ju inte roligt att tänka på att man faktiskt kommer (förr eller senare) förlora personer i sin närhet!
Men det är ju tur att man för det mesta fungerar så att man inte tänker på det!
Tror som sagt att det hänger ihop just med att han är borta och att jag är gravid! (Att jag tänker på det mycket just nu alltså).
Kram!
Jepp! Ragundas hemsida kollar jag dagligen! ;-) Känns inte som att DET huset dykt upp än dock! Å så är det ju jobb såklart.. vill känna att jobbfrågan löst sig först! Har ju bara mitt vick till 28:e Januari, så det får lov att lösa sig först.. Men om drömhuset skulle dyka upp, så får man kanske fundera om! :-)
Märkligt hur man kan anpassa sig till rådande situation. Kan förstå din oro eftersom du befinner dig i ett utsatt läge alltså gravid och känslor som kommer upp i samband graviditet är också normalt.
En del människor har svårt med ensamheten och trygghets känslan att vara tillsamman är eftersträvans värt.
Du får tänka att din man också säkert känner det samma.
Min man och jag har haft mycket långa uppehåll när han varit på annan ort. Vi har också diskuterat, vad är det som gör att vi fortfarande längtar efter varandra. Något i hjärtat som brinner...
Mmm, det är ju det som är det mäktiga! Att man verkligen känner vilken stor kärlek som finns emellan oss! Å han känner ju likadant (minus oron då...eller ibland kanske men inte lika som mig).
Och jag tror ju också att det beror extra mycket just på graviditeten!
Gumman.... jag blev rörd! : )