MARAJJA

Denna förhatliga känsla. Eller är det ett tillstånd?

Länge sen sist men inatt var den där iaf. I o f inte oväntat, har vaknat de senaste nätterna och känt mig nere och orolig.
Vaknade svettig och med bultande hjärta.
Snabb scanning, vad oroar jag mig för, vad framkallar denna känsla???

Snabbt svar.

Två saker:

1. Huset. Kommer det bli klart nån gång, när, hur, hur kommer det gå ekonomiskt. Och mest frustrerande av allt, jag kan inte göra ett skit just nu för att få det att gå framåt. Tydligen nåt jag undermedvetet är jäkligt stressad över men som jag mest märker på nätterna, då får jag nästan panik över att det aldrig blir klart!

2. Barnet. Å det är nog inte ett dugg konstigt. Det är ju nåt stort och nåt jag inte alls vet nåt om som kommer ske. Hur kommer det gå, hur mycket kommer M vara borta, hur kommer det gå ekonomiskt. Hur kommer jag må? Osv osv. Inte heller nåt jag tänker så mycket på på dagarna men på nätterna är allt svart och skrämmande.
Och förmodligen spelar hormonerna en stor roll just nu.
Står t o m i böckerna att man kan ha svårt att sova nu, drömma mycket och oroligt och oroa sig mycket.

Det som är skönt är att jag nu känner min kropp så väl och vet hur den funkar så lugnet infinner sig ganska fort.
Allt kommer ordna sig, det är inget jag kan påverka (och det är väl det som är lite jobbigt också för mig, kontrollmänniskan) och jag måste ju leva här och nu. Jag har ingen aning om vad som händer sen! Det mesta jag oroat mig för i mitt liv har ju aldrig hänt!

Svårt att somna om dock.
Vet ju också att dessa känslor inte kommer förrän det är för mycket. Så även fast jag tycker att jag tar det lugnt så måste jag ta det ännu lugnare.
Ett snabbt beslut inatt blev därför att jag INTE ska åka på kursen i Östersund som jag skulle på på lördag.
Ska vara hemma istället. Möjligtvis vara på Näset och försöka göra nåt för att stilla frustrationen.

Sen längtar jag efter ljuset och våren.
Är otroligt trött på mörkret nu!