OK...

nu har jag anmält mig........

Wish me good luck!

Mitt snälla jag....

Igår beställde jag ett sånt här till min älskling.
Hoppas han får det imorgon och hoppas att han hämtar posten innan jag kommer hem....

Komplimanger

Idag på jobbet har jag fått flera komplimanger.
Att kjolen är fin och att jag är fin.
Från flera olika personer.
Varför är det så svårt att ta till sig detta och bli glad?
Det är nästan så att jag skäms och bara låter det rinna förbi utan att ta in det.
Istället för att suga åt mig som en svamp och försöka tycka det själv oxå.
Så konstigt och så synd!!!!

Lugnande ord....

24883-48

                              sitt stilla ett ögonblick
                         känn vinden i ditt ansikte
                                  blunda, slappna av
                                                                nu
                                               kan du göra
                                            vad som helst



Ett av
Linas tio komihåg.

Fel på mig....?

Igår hade jag en ny "kris".
Fattar inte vad det är för fel på mig....
och de kanske är det som är en del av "felet", att jag kämpar så hårt för att hitta en anledning till att jag får ångest och blir ledsen, att jag analyserar allt så ini he-te.
Kanske enklare att bara låta det vara, bara acceptera och inte lägga så stor vikt vid det.
Grinade typ två timmar igår när jag kom hem från jobbet. För att allt känns så jobbigt, för att jag grubblar och analyserar allt, för att jag inte vet varför jag blir ledsen, för att jag inte kan tänka klart, för att jag inte vet vad som är rätt eller fel.
Är de det jag mår dåligt av som är rätt eller är det de tankar som gör mig lugn och glad som är rätt?
Så vårt att veta när ångesten rusar genom kroppen och tårarna aldrig slutar!
Och ingen fanns hemma för att trösta och krama, det gjorde det hela ännu värre.
Till slut gav jag upp och åkte till mamma och pappa och fick vara liten för en stund.
Tror jag behöver det ibland, för annars ska jag alltid vara så duktigt och stark.
Trodde aldrig att jag skulle falla ner hit igen. Under sommaren och hösten har allt varit så jäkla bra.
Vet inte varför, kanske för att det varit så mycket på slutet och att jag har så jäkla svårt att ta det lugnt.
Tycker ju inte att jag är stressad men min hjärna och kropp kanske är det utan att jag märker det.
Vet ju hur det kan kännas när jag är lugn och glad. Hur lycklig jag kan vara och hur bra jag kan må.
Varför är det så svårt att må så hela tiden?
Vad är det för fel på mig?
Antar att jag inte är ensam, även fast det känns så och det känns som att jag är helt sjuk i huvudet.

Antar att det låter helt snurrigt för någon annan och det förstår jag för jag förstår inte själv.
Men känns skönt på nåt vis att skriva av sig.....


Till er som

missade min hintning i ett tidigare inlägg så kan jag bertätta att jag och Markus (jo han heter ju så) förlovade oss i helgen!!!
Vi hade bestämt det tillsammans tidigare och köpt ringen
"down under" (blank) härifrån! Jättefin tycker jag som inte kan ha guld då jag känner mig som en tant (vet inte varför, det är snyggt på andra).
Så på lördag natt vid två så bytte vi ringarna på hotellrummet. Vi hade beställt upp lite skumpa, frukt och choklad. Även fast det var planerat sedan en tid innan blev jag jättenervös!
Så nu är jag fästmö.....

Var ner till mina svärföräldrar och visade ringen igår, innan de skulle åka till Spanien, och min svärfar blev så glad och rörd så han blev alldeles tårögd. Hua. Och av svärmor fick vi två tavlor som vi hade bestämt oss för att köpa av henne. Men nu fick vi absolut inte betala dem!

Apropå tavlor så måste jag bara berätta att hon har haft en utställning med akvareller, här på den lilla orten där vi bor, och hon sålde 35 tavlor av 39!! Ganska häftigt!

Vi har faktiskt en digitalkamera hemma så jag ska försöka ta några bilder på det jag shoppat och lägga ut. Framförallt skulle jag vilja visa skorna för dem är jag supernöjd med!!

Hjärnspökena

har stillat sig lite idag. Skönt.
Idag käns inte allt lika hopplöst och jag vågar tro att det kommer bli en bra helg.
Nu hade ju allt kännts så bra, så länge.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle "trilla dit" igen. Trilla dit på det tröstlösa grubblandet......

Idag åker vi iaf.
Först till Västerås till min kompis P. Sover där inatt och imorrn tar vi tåget till sthlm alla tre!
På programmet står som sagt shopping imorrn. Därefter middag med en gammal arbetskompis från
Gripsholms värdshus, tillika min thailands-rese-kumpan.
På lördag ska vi på inrednings och design mässa på Stockholmsmässan tillsammans med ett annat par hemifrån.  Ska bli superkul!!
Söndag har jag lovat pojkvännen att vi ska gå på tekniska museet. Det kan nog bli skoj även för mig!

Så med hopp och önskningar om en trevlig helg så får ni ha det så bra!
Rapport om helgen på måndag (om inget otrevligt inträffar).

Kojdag!

Idag är jag hemma från jobbet och vilar. Kände imorse att det behövdes. Jag är alltså inte sjuk i fysisk bemärkelse men känner att om jag inte vilar idag så kommer mitt psykiska välmående, som jag kämpat med, att rasa. Är det fel att sjukskriva sig då?
 Har vaknat flera nätter nu och nästan börjat grina helt utan anledning.
Och när jag blir så här trött då funkar inte hjärnan längre. Den får panik och tänker ologiskt och helt orealistiskt. Och på samma saker om och om igen och då kommer även ångesten.
Detta började i januari. Vet inte riktigt varför, stress och för mycket krav på mig själv sa tant doktorn. Och förmodligen är det så för under sommaren , efter semestern så har allt varit kanon! Har mått jättebra hela hösten när jag bara tagit det lugnt och försökt peppa mig själv. Sen är det så svårt för när jag väl mår bra vill jag göra så mycket hela tiden. Och till slut blir det för mycket. I kombination med pms och bråk så blir det inge bra. 

Så idag ska jag bara sova, läsa, kanske ta en promenad, basta, käka rosenrot och göra allt som står i min makt för att få upp må-bra-hormonerna på normal nivå igen.
För jag ska vara glad när jag ska till Sthlm i helgen! Basta!
 

Förväntningar!!!

Åhhh varför har man dom???
Hade ju verkligen sett fram emot hur sambon skulle komma hem. Hade  en bild i huvudet av hur vi åt middag, myste, eldade brasa och kollade på film. Och bedyrade vår kärlek och gullade osv osv  (För många romantiska komedier, jag vet!)

Blev det så......NEJ!

Kom hem efter jobbet, supertrött, M oxå trött efter att ha jobbat 13 tim om dan i åtta dagar. Jag kommenterade något som tydligen sårade M (visste jag att det skulle såra? Hmm, kanske...)
och som han inte höll med om och sen var barnrumporna igång!!

M: Det har jag inte alls gjort.
Jag: Jo de har du visst. Du har sagt det själv!
M: Det har jag inte alls!
Jag: De har du visst!
M: Du hittar bara på...
Jag: Jaha, så nu kallar du mig lögnerska oxå?
M: Nej, det gör jag inte.
Jag: Men du sa ju nyss det
M Har jag inte alls sagt...

OSV OSV!!!!!!!!!

VARFÖR måste man starta ett krig över en lite skitsak? Varför kan jag iaf inte efter ett tag bara lägga ned stridsyxan och ge mig. Säga att det spelar ingen roll, jag tycker om dig i vilket fall, detta betyder ingenting, det är bara skit. Skit som jag förmodligen startar eftersom jag nånstans innerst inne (kanske? är ju ingen psykolog) vill "straffa" M lite eftersom han är borta. Och i längden tycker jag att  det är jobbigt att han är borta. Och det gör ont. Och då vill jag att det ska göra ont tillbaks.

Jag är som ett barn!
Hoppas att jag kommer växa ifrån detta!
Är ju iaf medveten om mitt beteende och när striden lagt sig så kan vi prata om det, prata om hur löjliga vi är och gosa lite innan sömnen knackar på.
Det måste ju vara bra, eller?

Nyare inlägg